Konsten är en kamp.
Kanske låter det inte så romantiskt när man uttrycket det på detta sätt men det är ändå sanningen. För den som tror att man bara kan sätta sig ned och vänta på en musa som ska inspirera en till storverk – nej, det är inte så det fungerar särskilt ofta.
Vi ser oss själva genom skapandet
Visst finns det tillfällen då man verkligen kan hamna i ett flow och allt bara flödar ur en. Dock är det oftast så att man får sätta sig ned och slipa fram material. Precis som gruvarbetaren som ger sig ned i mörkret för att finna diamanter får också musikern ta på sig hjälmen och börja gräva för att hitta sina skatter.
Många gånger kan det hjälpa att våga prova på nya instrument. Att lira på en ukulele från danguitar.se kan vara just det som får skapandet att gå lite lättare.
Sedan återstår såklart slipningen av verket.
De låtar som vi hör färdiga i våra hörlurar har ofta tröskats om och om igen innan de nått nuvarande version. Det är ett under att musiker sedan kan stå och spela låtarna på scen – med inlevelse – gång efter gång. Många hobbymusiker känner sig nämligen trötta på sitt material bara efter att ha arbetet med dem i studion.
Som tur är så är ju kreativiteten som bekant en aldrig sinande källa av material. Det gäller som sagt att ta sig tid att manifestera idéerna till något som går att ta del av i den fysiska världen – men låtarna tar aldrig slut.
I takt med att vi människor utvecklas öppnar vi också upp oss för nya idéer och visioner.
Det är detta som drar oss tillbaka till skapandet: att se vilka människor vi är genom just det som vi skapar.
Det är en spännande resa som pågår ända till våra sista dagar.
